Hej!
Jag har så mycket att skriva om men jag börjar lugnt idag med att berätta om det som är en hundägares värsta mardröm, att fatta beslutet om avlivning!!
Vår Utter har efter en lång tids sjukdom inte blivit bättre utan snabbt blivit sämre, jag konfererade med veterinären som på ett enkelt och fint sätt förklarade att det absolut inte fanns ngt annat att göra än att vänta på att han bara blir sämre!
Alla tankar, smärta, tårar forsar ur en, man blir förlamad av sorg bara av att fatta beslutet. Men mitt i allt detta så känns det som en lättnad, för trots allt har jag ju vet att hunden är väldigt obotligt sjuk!
Jag körde den taktiken att efter tiden för avlivning var beställd, så uppehöll jag mina tankar hela tiden så att min lilla "assistent" (läs tidigare blogginlägg) inte skulle bli berörd av att jag tog ut sorgen i förväg. Han gjorde allt för att muntra upp oss, som hundar gör när dens människor är ledsna. Jag lyssnade på ljudbok, en språkbok, såg på 3 säsonger tvserie i ett följd för att förtränga sorgen.
Såg på tv hela natten till det var dags att gå upp, fort ut med alla hundarna sedan ut med mat till hundgården så att de var ute hela tiden jag åt frukost. Lyckades väl lura Utter att jag var normal, tack vare de andra vilddjuren som dansar, hoppar och leker i glädje över att få mat!
Lastade alla i hundsläpet och Utter fick sin älskade utställningsboll att bära, allt för att distrahera honom från att känna min analkande förlamning av sorg! Med den "Gula" hoppade han med viftande svans in i släpet! Hans älskade boll, vilken han gått marathon för i sin utställningskarriär!
Hans älskade husse orkade inte följa med, ännu mer tagen av sorgen. När jag satte mig i bilen utom räckhåll för Utter bröt jag ihop och insåg att jag nog får en tuff resa, satte på ljudboken i bilen för att dämpa sorgattacken och tårarna för att ens kunna se vägen. Ute på stora vägen ringer sambon och vill åka med, jag vänder för att plocka upp honom. Vi stöttar varandra med att kallprat under resan. Väl framme tar Utter glatt sin boll och försöker uppmuntra oss som är ledsna men samlade för hans skull.
Han trivs hos Morten som är hans veterinär, det har ju blivit några besök så Utter känner sig som hemma på denna klinik. Och Morten möter upp oss som vanligt med ett otroligt lugn och med sin genomlysande kärlek för våra hundar. Utter fick sin lugnande spruta och blev snabbt trött, vi småpratade med denna underbara veterinär en stund, sedan lämnade han oss ensamma tillsammans för att hinna säga allt det där man inte hunnit säga till sin hund innan denna dag! Som vanlig är förlåt mig, det enda man kan säga, förlåt mig för att jag inte var en bättre hundägare och inte gick den där extra vändan med dig eller klippte klorna oftare!
Morten kom in igen, lugnt och fint satte han sig på golvet med oss. När han la stasen så vaknade Utter upp, han ville alltid vara med och kika på vad man gjorde med honom, även om det bara var så att plocka en fästing. Stilla drog han en djup suck och lämnade oss, liggande med sin favoritboll och tre människor som gjort allt för att hjälpa honom i hans sjukdom! När han sedan låg där såg man hur sliten han var och hur rätt beslutet ändå var, fast smärtan i bröstet nästan känns livshotande.
Jag vet att du finns där, din energi omger oss fortfarande och kommer så att göra så länge vi behöver dig. Jag lovar dig att jag tar hand om din husse!
Farväl älskade hund!
2014-05-19 16:38