Kära dagbok!
Haha trodde ni på det? Jag är inte så duktig att jag skulle kunna skriva dagbok. Men jag kan ju skriva om det jag gjort.
Har nu tagit cellgifterna i fem veckor och måste säga att idag så känns det som om kroppen börjar vända, det går kanske inte att beskriva en känsla, men jag vill försöka.
Om min kropp består av klossar tätt hängande på ett snöre med dämpning mellan för att rörelse ska bli friktionsfritt. Så har nu all dämpning försvunnit och varje gång klossarna stöter i varandra så ilar det av smärta, visst jag är van med smärtan men det har varit en flytt tillbaka sju år i tiden. Allt har varit som att börja om igen, ingen av de övriga medicinerna verkar fungera ihop med cellgifterna, men nu känns det som om det vänder!!
Dammade av hundarna i lydnaden uppe i ridhuset och det behövdes, kan man säga! Xeon var lat och ouppmärksam, han har verkligen blivit bortskämd efter sin näradöden upplevelse (förgiftningen), Omen var flitig som vanligt men är i grunden en ganska lat hanhund. Den motivation som får honom att bibehålla sin drift längs är konstigt nog godis, när han tigger orkar han hålla koncentrationen och intresse under en längre tid än om jag skulle dra honom med bollen.
Samma fantastiska resultat såg vi när han stod i Schäferhundsmontern på MyDog 2015, han var den som i 8 timmar orkade vara aktiv och tigga så fort ngn satte händerna i fickan, medan de andra bolljägarna gav upp. En intressant fråga eller teori dök då upp för mig, är godis som belöning mer uthålligt än boll? Om nu det skulle bli ngt form av lydnadsmaraton, hahah!
Dammade "Lilla Loppan" i lite lydnad, då hennes tilltänkta partner sålts till Kina, antar jag att det inte blir ngn parning denna gång. Jag hyser inga stora förhoppningar längre med henne, hon kan nog inte själsligt utveckla sig mer. Tilliten för människor går nog inte att överbygga mer än jag lyckats med. Så vi får se vad som händer med henne, djurvännen i mig säger ha henne kvar och sunda säger låt henne gå!
2015-01-13 10:59 | 0 kommentarer