Doglife by Rose Hedman

Hej!

idag vill jag dryfta lite om positiv hundträning, sedan jag började träna hund aktivt 1978,  har hundträning blåst i olika vindar. Man uttrycker sig om hårda eller positiva metoder dessa växlar i cykler om tio år, men denna gång har det hållit i sig i 15 år med positiva - glada- metoder.

Vilket gör att folk i gemene man tror att man inte får säga nej till sin hund eller korregera den i någon form. Detta börjar kosta nu när det gäller hundhållning överlag!

Självklart vill ju en hundägare inte vara dum mot sin hund och väljer då att söka sig till tränare som enbart lär ut positiv träning, alltså en "glad träning"! Se tidigare blogginlägg om skillnaden i begreppen positiv/negativ förstärkning och korrigering!

Jag har sedan -96 tränat hundar på heltid, jakthundar, tjänstehundar, problemhundar, lydnadshundar och stött på så många olika träningsmetoder under de senaste 30 åren att jag bara måste skriva av mig lite!

Det stora idag är att inte korrigera beteenden utan att man avleder till andra betenden istället!

Syftet med korrigering är inte att straffa hunden utan att få den att ändra ett beteende, hundar som endast behöver en verbal tillsägelse är väldigt få. Hundar med livligare temperament och i en hög motivation behöver oftast en korrigering för att förändra sitt beteende!

Korrigeringen måste dessutom ibland vara så kraftfull att hunden avbryter sitt beteende så att man kan växla in den i ett nytt beteende. De flesta "Tränarna av positiva metoder" tjatar ihjäl hunden med ineffektiva korregeringar som hunden inte uppfattar som en korregering, vilket gör att hundarna lär sig att inte uppmärksamma sin förare. Man säkrar hellre miljön så att hundarna inte störs av omgivningen och får på så sätt ett lyckat resultat på övningen. Man förpassar hundarna till en bur o dy som korrigering som tyvärr hundarna inte förstår! Ofta bannar man hunden i samma tonfall som man berömmer den!?

Sedan finns motsatta sidan och de är de tränarna som brutalt korrigerar hundarna i straffande syfte, de straffar hunden i gränslandet till brutalitet och det skapar bara osäkra individer som oftast inte räcker till tävlingbanan, för att man tagit initiativkraften av hunden!

Det här med positiva/glada tränings metoder är den största floppen ever, alla som tränar en egen hund med drifter på hög nivå har korrigerat hunden att avbryta ett felbeteende, varför står då "Hundtränare av de positiva metoderna" och säger att man inte ska säga nej till sina hundar?

Om jag tränar fot - kontakt, på en hund som ska tävla, och den tittar bort då säger jag till den att inte titta bort, alltså korrigerar jag den. Det finns inte en hundtränare i toppnivå med en driftig hund som inte korrigerat sin hund från att låta sig distraheras av annat!

Genom att köra bara "positivt-glatt" med en hund som är av typen "high drive" gör att den blir stressig och med det kommer ökad störningskänslighet och för stunden irrelevanta beteenden, typ skall, tugg, steppande, gissande av positioner mm allt sånt man förlora poäng på!

Vi belönar oftast hundarna med jakt, på en redan hög jaktmotiverad hund t ex med att kasta en boll. Hunden ökar sin stressnivå i förväntan på den explosiva jakten! Precis som i tidigare blogginlägg kostar det på lydnaden och possitionen.

Låt individen avgöra! Tränare som korrigerar en hund kraftfullt i halsbandet, där det borde räckt med en verbal tillsägelse förgriper sig på den hunden. En annan tränare som korrigerar sin hund hundratals gånger utan att hunden förändrar sitt beteende förgriper sig också på sin hund, fast på ett annat sätt - vi måste bli duktigare på att läsa hund inte studera hur glatt vi ska kunna träna vår hund, då når vi målet snabbare!

Tränare av den glada positiva metoden är oftast inte öppna för andra metoder än deras egen, men jag kan sticka ut hakan och säga, att får de träna hundar med andra drifter än för godis och boll så går det bet! De skulle aldrig hantera att utbilda en folk/hundilsken hund att möta andra människor/hundar utan koppel, utan att få erkänna att deras metoder går bet. Så varför stå och säga att man inte får säga nej till sin hund på kurserna??

Låt individen vara den som avgör vad jag använder för träningsmetod!! Det är väl mer politiskt korrekt om något!

Stay safe!

2014-05-30 11:47 | 1 kommentarer

Hej!

Jag har så mycket att skriva om men jag börjar lugnt idag med att berätta om det som är en hundägares värsta mardröm, att fatta beslutet om avlivning!!

Vår Utter har efter en lång tids sjukdom inte blivit bättre utan snabbt blivit sämre, jag konfererade med veterinären som på ett enkelt och fint sätt förklarade att det absolut inte fanns ngt annat att göra än att vänta på att han bara blir sämre!

Alla tankar, smärta, tårar forsar ur en, man blir förlamad av sorg bara av att fatta beslutet. Men mitt i allt detta så känns det som en lättnad, för trots allt har jag ju vet att hunden är väldigt obotligt sjuk!

Jag körde den taktiken att efter tiden för avlivning var beställd, så uppehöll jag mina tankar hela tiden så att min lilla "assistent" (läs tidigare blogginlägg) inte skulle bli berörd av att jag tog ut sorgen i förväg. Han gjorde allt för att muntra upp oss, som hundar gör när dens människor är ledsna. Jag lyssnade på ljudbok, en språkbok, såg på 3 säsonger tvserie i ett följd för att förtränga sorgen.

Såg på tv hela natten till det var dags att gå upp, fort ut med alla hundarna sedan ut med mat till hundgården så att de var ute hela tiden jag åt frukost. Lyckades väl lura Utter att jag var normal, tack vare de andra vilddjuren som dansar, hoppar och leker i glädje över att få mat!

Lastade alla i hundsläpet och Utter fick sin älskade utställningsboll att bära, allt för att distrahera honom från att känna min analkande förlamning av sorg! Med den "Gula" hoppade han med viftande svans in i släpet! Hans älskade boll, vilken han gått marathon för i sin utställningskarriär!

Hans älskade husse orkade inte följa med, ännu mer tagen av sorgen. När jag satte mig i bilen utom räckhåll för Utter bröt jag ihop och insåg att jag nog får en tuff resa, satte på ljudboken i bilen för att dämpa sorgattacken och tårarna för att ens kunna se vägen. Ute på stora vägen ringer sambon och vill åka med, jag vänder för att plocka upp honom. Vi stöttar varandra med att kallprat under resan. Väl framme tar Utter glatt sin boll och försöker uppmuntra oss som är ledsna men samlade för hans skull.

Han trivs hos Morten som är hans veterinär, det har ju blivit några besök så Utter känner sig som hemma på denna klinik. Och Morten möter upp oss som vanligt med ett otroligt lugn och med sin genomlysande kärlek för våra hundar. Utter fick sin lugnande spruta och blev snabbt trött, vi småpratade med denna underbara veterinär en stund, sedan lämnade han oss ensamma tillsammans för att hinna säga allt det där man inte hunnit säga till sin hund innan denna dag! Som vanlig är förlåt mig, det enda man kan säga, förlåt mig för att jag inte var en bättre hundägare och inte gick den där extra vändan med dig eller klippte klorna oftare!

Morten kom in igen, lugnt och fint satte han sig på golvet med oss. När han la stasen så vaknade Utter upp, han ville alltid vara med och kika på vad man gjorde med honom, även om det bara var så att plocka en fästing. Stilla drog han en djup suck och lämnade oss, liggande med sin favoritboll och tre människor som gjort allt för att hjälpa honom i hans sjukdom! När han sedan låg där såg man hur sliten han var och hur rätt beslutet ändå var, fast smärtan i bröstet nästan känns livshotande.

Jag vet att du finns där, din energi omger oss fortfarande och kommer så att göra så länge vi behöver dig. Jag lovar dig att jag tar hand om din husse!

Farväl älskade hund!

2014-05-19 16:38 | 18 kommentarer

Hej!

Det är bitande kallt ute fast solen skiner och tusenskönorna blommar. Den bitande vinden påminner mig om min sjukdom, Lupus den som ligger och gnager i bakgrunden på mig hela tiden. Ibland mår man bättre och då ökar man ju bara farten igen och det kostar sedan på, detta upprepas gång på gång.

Ikväll är det kursdax för ett gäng schäfrar igen, jag introducerar framåtsändandet till eleverna ikväll är det tänkt samt repeterar tididgare läxor. De är allihopa jätteduktiga och gör enorma framsteg det är så man blir avundsjuk på hur lätt en del får det!

Återkommer med tankar runt framåtsändandet!

Ha en bra dag därute!

Rose

Bilden är från Schäferpromenaden jag ordnade i Vallentuna 41 st blev det!

2014-05-06 09:45 | 0 kommentarer

Idag var det dags för BH prov för Omen!

Jag har inte tränat mer än en gång sedan förra tävlingen, då jag varit sjuk samt att vi fått vattenläcka i huset.

Vi fick börja med platsliggning ingen bra start för Omen, så det var bara att träna plats på uppvärmningsbanan. Han nosar och är super pigg, vilket gjorde att jag valde att träna platsen. Jag korrigerade hans nosningar och belönade hakan i backen. Sedan gjorde vi entré på tävlingsbanan han gick med fin kontakt men verkade tankspridd och vädrade i luften, jag insåg att denna dag kan bli hur som helst!

BH, behörighetsprov ger oss access till att tävla vidare inom IPO så naturligtvis är det viktigt att klara detta prov. Men jag kände återigen inte av några nerver. Däremot hade jag inte varit här tidigare med Omen, vilket han egentligen behöver för att han inte ska "fastna" i dofternas värld.

Här ligger man platsen medan en annan hund går sin lydnad, för att sedan bytas av utan att man lämnar planen. Det ger ju inga fördelar om man behöver bossa sin hund lite innan lydnaden. Hunden är under bedömning hela tiden så det ger ca 13 minuters koncentration av hund och förare.

När det var vår tur och jag ställde upp vid spånhögen, började Omen med att inhalera all spån som var utlagt. Första benet gick han med hyfsat fin kontakt, däremot fick han ngt i näsan vilket gjorde att han inte ville gå åt det ena hållet, han försvann bakom mig och ville inte komma upp i possition igen.

Jag gick med kortare steg för att han skulle få en chans att korrigera sig själv, men det räckte inte så jag kommenderade fot en gång till. Efter vi hade passerat "det äckliga" hörnet kom han upp vid sidan på et fint sätt igen, när vi vände och gick tillbaka mot platsen så blev det samma sak igen.

När vi sedan kom in i gruppen så nosade han på en person och då jag inte kan säga åt honom så blev resultatet att han hälsade på nästa person. Här var min impuls att på riktigt ta tag i honom, men insåg att då gör jag ett riktigt regelövertramp. Vi hade ju platsliggningen godkänd vilket gjorde att vi kunde ju kanske klara oss om jag inte bröt mot reglerna!

Så länge vi inte behövde gå mot den äckliga platsen så gick han i form som han skulle, resten sättande, läggande med inkallning löste han perfekt.

Så dagen till ära klarade vi oss även om jag tyckte att det gick dåligt, när jag senare fått se en film på detta såg det klart mycket bättre ut än jag upplevde det och förstår att vi var väl värda godkänt BH prov!

Omens syster Opal gjorde bra ifrån sig och blev även de Gk Bh prov!

2014-05-01 12:33 | 0 kommentarer